Spöken på Ekhamn

Gamla herrgårdar brukar hålla sig med en spökhistoria och så även Ekhamn. Vår utspelar sig 1840 då det under en period tydligen var mycket oförklarliga aktiviteter på gården. De har dock klingat av och numera har vi inte märkt av några spöken. Men vem vet, de kanske återkommer!

Nedan är vår historia som den är nedtecknad av prästen Bernhard Wadström år 1898 i boken ”Ur minnet och dagboken”. Läs gärna också vad författaren Petter Inedahl skriver om ”Den musikaliska anden”.

Professor Geijers berättelse

En eftermiddag år 1840 voro hos mina föräldrar samlade några herrar, af hvilka jag nu endast ihågkommer professorerna Erik Gustaf Geijer, Bergstrand och Delldén, magister Ålander, doktor Schultz samt d. v. studenterna De Bruyn, Aminson och I lay.

Af deras samtal kunde jag föga förstå, förr än min far halft skämtsamt kom att tala om en student Landal, som påstod sig hafva andeuppenbarelser. Detta gaf anledning till en liflig diskussion för och mot möjligheten af dylika. Geijer omtalade då, utan att yttra något eget omdöme, följande nyss förut timade händelse, som han själf kunde bevittna och för hvilkens sannfärdighet han gick i full borgen.

En afton under årets förra hälft hade ett sällskap inbjudna gäster varit samladt hos kammarherren Ulfsparre och hans friherrinna, på Ekhamns slott i Uppland. Man hade under aftonens lopp mest njutit af god musik; en präktig studentkvartett och en piano-amatris med både känsla och utomordentlig teknisk färdighet hade omväxlande låtit höra sig. I mycket glad stämning hade man vid 10-tiden tågat ut i salen och under lifligt samtal börjat supén, då plötsligt ett förfärligt buller från vinden kom samtalet att tvärtystna. Det föreföll, som om stora lårar hade vältats fram och tillbaka. Stötarna, som hördes hvar gång en lår vändes och föll ned, kommo taket att skaka. Detta starka buller fortfor i en hel minut nästan utan afbrott, och upprepades än ytterligare flera gånger.

»Hvad är väl detta?» frågade nu med stor bestörtning de af gästerna, som icke förr besökt Ekhamn och därför voro okunniga om att dylikt buller ingalunda var något ovanligt för slottets invånare. »Ja, hvad det är», svarade värden, »kan nog ingen säga; men att det existerar och är ’något oförklarligt’, därom kan ingen af oss tvifla.» »Ah, så oförklarligt torde det väl ej vara», inföll en af gästerna; »det är helt enkelt några karlar, som roa sig med att agera spöken. Tillåter kammarherren, att vi nu genast få undersöka vinden?» »Mycket gärna», blef svaret; »låt oss, alla herrar, mangrant gå dit upp».

Sagdt och gjordt. Herrarne tågade så uppför trappan till vinden. Vindsdörren befanns stängd med ett stort hänglås, hvars nyckel nu hämtades från köket. Medan man väntade, förnams bullret ännu häftigare än förut, och en af herrarne sade hviskande: »Nu skola vi gripa dem på bar gärning! Om detta icke är människoverk, då vill jag aldrig mer tro på mina sinnens vittnesbörd».

Nyckeln kom, vindsdörren öppnades hastigt, och i samma ögonblick blef allt tyst. Två af stundenterna stannade som vakt vid dörren, medan de öfriga tågade vidare. På vinden kunde intet spår af människor upptäckas; alla saker stodo på sin vanliga plats, och ehuru hvarje vrå noga undersöktes, fanns där icke någon eller något som kunde antagas såsom upphof till de våldsamma stötarna. Man återvände därför till det öfriga sällskapet. -Knappt var vindsdörren stängd, förr än det starka bullret ånyo lät höra sig, och det fortfor ända till supéns slut. — Friherrinnan Ulfsparre berättade att, utom dessa ofta återkommande och hittills oförklarliga ljud, äfven andra »besynnerligheter» flera gånger inträffat. Så t.ex. då hon stundom satt spelande vid pianot, började bladen i hennes notbok vändas af sig själfva eller af någon osynlig hand; intet luftdrag hade kunnat åstadkomma detta, ty inga fönster eller dörrar stodo för tillfället öppna. Med ett ord: där var »något» som ej på vanligt sätt kunde förklaras.